torsdag 16 februari 2017

Kristine Naess, Bara en människa

I det fina villaområdet i Oslos utkanter bor Bea Britt i ett stort gammalt hus med eftersatt underhåll. I trädgården ryms faderns kvarlämnade saker under spruckna presenningar, som en inmutning av det hus som hans föräldrar byggde och där han själv växte upp i skuggan av ett äktenskap i tärande söndring.


En morgon upptäcker Bea Britt att några män i färgglada västar genomsöker hennes tomt. Det visar sig att flickan Emelie försvunnit under en promenad med sin hund. Snart dyker det upp tillhörigheter efter Emelie i Bea Britts trädgård och varken hon eller polisen vet vad de skall tro. Historien med Emelie går hårt åt Bea Britt och hennes redan sköra existens hotar att implodera.

Parallellt med att Bea Britt försöker hålla styrfart i livet berättas historien om farmodern Cessi. En plågsam studie i bitterhet, där livets besvikelser tas ut på barnen och då framför allt äldste sonen Finn.

Det är Bea Britt och Cessi som får mest utrymme och Naess porträtt av dem är originella och välskrivna. Porträtten ger dock ingen större näring åt varandra och kriminalhistorien om den försvunna flickan Emelie behandlas förvånansvärt styvmoderligt. Men att helheten haltar uppvägs i det här fallet mer än väl av de många fina delarna. Framförallt är det Naess sätt att skriva som jag fastnar för: klarheten i språket, känslan för vilken ton berättelsen kräver och den lågmälda men ändå pockande energin som driver texten framåt.

Bara en människa har varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Naess har gett ut flera romaner och diktsamlingar, men Bara en människa är den första att bli översatt till svenska. Jag hoppas det blir mer. Eller så får man väl helt enkelt ta sig i kragen och läsa på norska.

onsdag 8 februari 2017

Längtar efter vår

Än är vindarna kalla, men snart, snart ...

Carl Fredrik Hill, Blommande äppelträd, 1864

söndag 5 februari 2017

Jane Austen, Lady Susan

Jane Austen skrev den korta brevromanen Lady Susan 1795 för att roa den närmsta bekantskapskretsen. Austen försökte aldrig få Lady Susan utgiven, men den publicerades ändå 1871 och 1993 kom den även ut i en svensk översättning av Eva Liljegren. Romanen filmatiserades förra året med With Stillman som regissör och fick namnet Love & Friendship efter en annan brevroman som Austen skrev redan i de tidiga tonåren.

Lady Susan Vernon är en vacker och förslagen kvinna. Nybliven änka och ständigt på jakt efter romantiska erövringar. Hon är totalt skrupelfri vad det gäller andras känslor, inklusive dottern Fredericas och hon utnyttjar sitt vinnande sätt för att säkra sig själv en behaglig tillvaro, men också bara för nöjet att i stunden få sin vilja och sina nycker igenom.

Efter att ha gjort sig omöjlig hos sina vänner på godset Langford, ger hon sig hastigt av till sin svågers lantställe. Till Lady Susans förtjusning är även svägerskans yngre bror, Reginald De Courcy på besök. Samtidigt som hon inleder en flört med Reginald ser hon till att underhålla intresset från såväl den stenrike, men ack så korkade sir James Martin - som hon tänker sig att dottern kan gifta sig med -, liksom den man hon ändå föredrar framför alla andra, Mr Manwaring gift med arvtagerskan till Langford.

Kate Beckinsale som Lady Susan och Xavier Samuel som Reginald De Courcy
Lady Susan spelar högt och diskuterar gärna sina strategier och ränker med sin amerikanska väninnan Mrs Johnson, som gärna tar en aktiv del i Lady Susans intriger, om inte annat så för att sätta lite färg på sin egen trista tillvaro, framliden i London under ständig övervakning av sin buttre make.

Det är mycket som känns igen från Jane Austens andra romaner, både vad gäller stil och teman, men det är också saker som sticker ut. Lady Susan är inte den som sitter hemma och väntar på att saker och ting skall hända utan är den drivande parten som styr och ställer helt efter eget huvud; en betydligt mer aktiv och driven hjältinnan än Austens övriga. Lady Susans flörtande med och framgång hos betydligt yngre män skiljer sig också från Austens andra romaner, liksom överseendet med otrohet - i en senare roman som Mansfield Park straffas otrohet hårt, men i Lady Susans fall kommer hon och älskaren ganska lindrigt undan med det.

Whitmans film Love & Freindship är trogen Austens roman i det mesta och lyckas verkligen krama ut det bästa ur den ganska tunna berättelsen. Kate Beckinsale gör en fin insats som Lady Susan, flankerad av flera andra skickliga skådespelare. Engelsmännen kan det här med kostymdramer och både kläder och interiörer är riktigt ögongodis.

Lady Susan når inte upp till samman nivå som de romaner Jane Austen själv valde att försöka få publicerade, men för en Austennörd som undertecknad var det roligt att läsa den och filmen kan säkert uppskattas av många.

måndag 30 januari 2017

Fågelräkning 2017

I helgen räknade vi traditionsenligt fåglarna som kom till fågelmatningen utanför köksfönstret, som en del i Sveriges Ornitologiska Förenings årliga fågelräkning Vinterfåglar inpå knuten.

Bruno Liljefors, Domherrar
I år hade vi följande fåglar på besök under räkningshelgen:
Gråsparv, 10 stycken
Pilfink, 6 st
Grönsiska, 6 st
Blåmes, 4 st
Domherre, 4 st
Kaja, 4 st
Tamduva, 4 st
Koltrast, 3 st
Talgoxe, 2 st
Rödhake, 2 st
Skata, 1 st

Två rödhakar är inte ofta man ser samtidigt, speciellt inte utanför parningssäsong, och de två som var här i helgen var verkligen inte sams. Den ene kämpade ihärdigt med att få den andre att ge sig av, och efter någon timme var lugnet återställt och en av rödhakarna ensam herre på täppan igen.

söndag 29 januari 2017

Hilary Mantel, Jämlikhet

Jämlikhet är titeln på andra delen i Hilary Mantels trilogi om Franska revolutionen. När vi lämnade senast hade Bastiljen stormats och revolutionen inletts . Tiden var kommen för en ny samhällsordning, präglad av Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Hur denna samhällsordning skall se ut och fungera i praktiken blir nästa steg.


Fortfarande är det Danton, Camille, Robespierre och deras närmaste som står i centrum för berättelsen, mer så än i första boken, vilket gör texten välkommet mer fokuserad; tiderna som skildras är förvirrande, de som levde mitt under revolutionen hade ju givetvis ingen aning om hur det skulle gå, men läsningen är mindre förvirrande och mer gripande än i första delen.

Hur skall landet styras och organiseras? Finns det någon plats för monarkin eller är en republik nästa steg? I grannländerna mullrar det: skall man intervenera för att inte riskera att revolutionen sprider sig? Tiden går utan att några tydliga svar utkristalliserar sig och i den osäkerhet som råder blir våldsamma och blodiga lösningar allt mer aktuella. Doktor Guillotin presenterar sin maskin för effektiva avrättningar och den tas raskt i bruk. Året har hunnit bli 1792 och den febriga frågan om vem som är vän och vem som är fiende till revolutionen blir allt hetare.

Maximilien Robespierre, ca 1790, konstnär okänd

Berättarperspektiven i Jämlikhet växlar snabbt och historien kränger hit och dit. Huvudpersonerna ställs ständigt inför ny information, sann så väl som falsk, och även det som startade som ett rykte kan snart bli en självuppfyllande profetia. Oklara händelser, stora som små, vänner och fiender huller om buller, bundsförvant och förrädare, ibland i samma person. Att navigera i detta tumult är inte lätt, men Mantels skildring av revolutions huvudrollsinnehavare blir allt mer övertygande ju längre in i texten vi kommer, i deras övertygelse och nit, såväl som i deras tvekan, rädslor och nycker.

Sista delen i trilogin, Broderskap, är redan bokad på biblioteket.

söndag 22 januari 2017

Odlingsåret slutar och börjar på nytt

I veckan skördade jag de sista av förra årets grönsaker: några stånd grönkål som tåligt härdat ut i vinterns mörker och kyla.

Och så har jag prövat på något nytt, nämligen vintersådd utomhus. I en av odlingsbänkarna ligger nu frön av sommarmorot, piplök, dill, persilja, spenat, plocksallat och rucola. Tanken är att fröna skall göra sig startklara i vårvinterkylan och sätta i gång att gro så snart den första värmen kommer. Resultatet blir förhoppningsvis en tidig skörd av späda primörer. För att underlätta lite har jag satt ett egentillverkat tunnelväxthus över bädden. Är mycket nyfiken på hur det kommer att gå.

Även inomhus har jag börjat så, mest med tanke på senare utplantering: tomat, paprika, chili, rotselleri och purjolök har kommit i jorden, och allt utom rotsellerin har redan börjat gro. För omedelbar skörd har vi vitlöksblast och ärtskott.

Ärtskott är också nytt för mig i år och verkligen något att rekommendera. Enkelt att odla på fönsterbänken och riktigt gott att äta. Ta ett fat med lite kant, lägg på ett två centimeter tjockt lager jord, sprid ut torkade gula ärtor, vattna, placera på fönsterbrädan (gärna över ett element) och snart skjuter ärtorna upp sina mjälla, ljusgröna och goda små rankor.

fredag 13 januari 2017

Xenofon, Om hästar och ridning

Xenofon föddes i Aten ungefär 430 f.Kr. och var en av Sokrates lärjungar. Efter studierna deltog han i det långvariga och förödande peloponnesiska kriget, vilket slutade illa för atenarna. Därefter anslöt han sig som kavallerist till en grekisk legohär som marscherade från Egeiska havet till Mesopotamien och vidare upp till sydöstra hörnet av Svarta havet och småningom, under många strider och stora svårigheter tog man sig tillbaka till grekiskt område.

Sina äventyr i Asien beskrev Xenofon senare i Anabasis, en av de första självbiografierna. Han skrev även flera andra verk i olika ämnen och bland dessa finns den kortfattade handboken Om hästar och ridning, vilken är den äldsta bevarade boken som skrivits om just hästar och ridning.


Xenofon bygger sin bok på de kunskaper och erfarenheter han samlat på sig under sina år i kavalleriet, där han också fått möjlighet att studera persernas ridkonst. Det är ridning för strid och parader som är Xenofons område och det är också framtida kavallerister som är de "yngre vänner" han vänder sig till med sina råd. Kanske inspirerade han självaste Alexander den store? I alla fall är det något sådant här Xenofon tänker sig att det skall se ut när man rider till strid:

Alexander den store

I boken går Xenofon igenom vad man skall tänka på när man köper och utrustar hästar, sköter och dresserar dem. Stilen är ledig och rättfram, som när han skriver om att tämja unghästar:
Hur man tämjer en unghäst anser jag inte att jag behöver beskriva. Alla städer rekryterar ju sina ryttare bland dem som har störst förmögenhet och betyder något i samhället. De unga skall inte arbeta som hästtämjare; för dem är det mycket viktigare att de bygger upp sin egen fysik och lär sig rida eller, om de redan kan det, utbildar sig vidare i ridkonsten. Och de äldre skall ägna sig åt hus och vänner och åt politik och militära frågor och inte hålla på med att tämja unghästar.
Det är givetvis mycket som har hänt inom hästvärlden sedan Xenofons dagar, vad gäller såväl användning och utrustning som skötsel av hästar. Men hästar är fortfarande hästar och i sin grundläggande inställning till hur hästen skall behandlas är Xenofon fortfarande rätt ute. Xenofon förespråkar att man skall använda mjuka metoder och se till att få hästen att villigt göra det man ber den om. Hästen skall belönas när den gör rätt, lugnas när den är rädd och den egna ilskan får på inga villkor tas ut på hästen:
Man ska aldrig handskas med hästen i vredesmod. Att lära sig det och att vänja sig vid det är viktigast av allt för den som umgås med hästar. Ty vreden är blind och åstadkommer ofta sådant som man sedan får ångra.
Så sant som det är sagt.